Ding dong..

..så var man på jobb igen..känns ju nästan som om man skulle vara helt back again..några turer ännu kvar denna månad och sedan blir det lite lugnare takt igen...blev även frågan tillbaka till jobbet nu till våren men nej..är inte redo...skulle joo vara ypperlig chans..men nu är det ännu hemmalivet som gäller. 

Annors är man för tillfället väldigt splittrad..är jag glad? Är jag ledsen? Är jag arg? Tror jag bara är väldigt trött över så många grejjer..har varit mycket att hantera och ta in på senaste...men jag vet att jag oftast orkar igenom allting själv..och det är så mycket positivt att se fram emot, så det ger ju krafter.

Saga har sakta men säkert börja krypa..från sittställning far hon nu krypandes iväg..men faller hon så fortsätter hon med att åla..och det går med fart!! Duktig flicka..trodde på allvar i något skede att hon aldrig skulle börja ta sig frammåt!!

Noomi har lite lugnat ner sig med trotsandet, visst kan hon vara dum med Saga eller mig ibland, men oftast finns det en orsak till det också, för lite uppmärksamhet, och vill verkligen jobba på detta, och visst blir det lättare med tiden då Saga börjar vara mer nöjd för sig själv. Måste ta och ha en Noomi-mamma dag snart igen..

Nu försöka sova..hmm..tror Saga gör tänder så blir kanske inte så mycket sömn..zzz..

Usch..

..än en gång kan man konstatera att världen är full av hemskheter..och visst är det svårt att hålla masken på jobbet..men det är välan någonting man blir bättre på med tiden...kanske...nå iaf fick man lite tankarna bort från allt då man nu kom hem..inte illa med pizza, film, vin och godis <3

Orättvisa..

...jag blir helt galen då jag läser på iltalehti om föräldrars storyn om sina barn som haft födelsedags kalas och ingen dykt upp...vart fan är denna värld påväg?? Jag kan inte ens tänka den sorg barnet känner då allting är dukat och pyntat men ingen dyker upp...skulle detta hända mina barn skulle jag bara bryta ihop och troligen flytta bort med familjen till en vänligare plats...
Det är så hemskt att barn börjar frysa ut andra redan i så ung ålder...när jag gick i lågstadiet fanns det såklart endel mobbning..men kanske inte i samma klass som nu, och där for man på kalas om man blev bjuden. Jag kommer visst ihåg ett par gånger då jag inte fick inbjudan...det kändes för jävligt...kommer även ihåg då alla andra i klassen blev bjuda förutom en tjej...vi var inte ens så bra vänner hon och jag..men som protest av detta for jag inte på kalaset, nej, jag for istället hem till henne och vi hade hur roligt som helst, i skolan låtsades vi inte om någonting då vi fick höra av de andra hur roligt dom haft..pff..men tänk...jag var inte gammal..under 10år...och redan då fick man gå igenom orättvisa..

Nu då man själv börjat ordna barnkalas så är man ju ännu på "safe side" då vi bara haft födiskalas för närmaste släkt och gudmödrar...detta pga att vi ändå har så liten lägenhet så har inte plats för så många, redan med vår "lilla" släkt så är här så trångt att folk får sitta ute på gräsmattan..men nu då Nomssan blir tre år, och därmed mer medveten om sina vänner så skall vi ha ett skillt kalas för barn...jag är redan nu nervös även om det ännu är lääänge dit...vad om ingen kommer? Tur har man ändå vänner utan barn som hoppeligen skulle ställa upp sedan i sista sekund och kalasa med Nomssan. Och tur har man alltid sina släktingar som MÅSTE komma :)

Men visst är man känslig för allt sådant här, även nu så då vi haft playdates, där det är två andra pojkar i Nomssans ålder, så har man nu märkt att pojkarna söker sig mer till varandra och Noomi blir lite utanför, inget man riktigt kan göra åt saken, naturens gång välan? men ändå känns det sorligt, varför måste så unga redan börja med sådant...kan dom inte bara leka alla tillsammans..!? Känner enbart en som har en flicka i Noomis ålder, men vi ses inte så ofta..kanske man måste göra något åt saken? Och sedan har hon ju såklart på lekiset sina vänner, det tröstar ju ändå lite, och bra verkar hon komma överens med några av dem.

Men visst märker man ju sådant här beteende även hos vuxna, man väljer bort och favoriserar...men även som barn gör så märker ju också vuxna sådant...då man kanske inte är så omtyckt..man sakta men säkert "glömmer" bort den ena...fryser ut..
Samma gäller att favorisera sina barn eller barnbarn, det accepterar jag inte alls, jag skulle aldrig kunna "satsa" på bara ena barnet..själv har man kanske känt att någon släkting tyckt mera om något annat syskon, och det har man märkt redan i ung ålder, och visst har det bränt fast i en..man glömmer aldrig..jag kan bli jävligt petnoga då det gäller sådana här grejjer..bara för att jag känner att mina barn skall bli rätt behandlade och rättvist behandlade...

Men hur det än går i framtiden, så vet jag att jag kommer stöda mina barn till 100%, och jag är så lycklig att Noomi och Saga har varandra, för vad skulle man göra utan en syster/systrar <3

Swizzzz..

..djiiiisus så det är halt!! Är livrädd att viskall  bryta armar och ben med nomssan..kan inte snön komma tillbaka?? Finns det månne isspikar till skorna i barnens storlek? Kunde vara bra!! Och nu är det ju även bra att använda vår lilla sparkstötting som vi köpt åt Nomssan..

Vi är sååå ut i tid igen..hållit på och kämppa med att få ett bra foto av barnen till julkorten..och efter två dagar..200 bilder har vi nu ett som inte är heelt suddigt och helt okej..så nu får ni leva i spänning till kanske nästa vecka då de kommer i postlådan..:) är stolt att vi fick det gjort iaf..puh..

Annors har december pysslandet fortsatt..igår laga vi pepparkakor..skall idag försöka montera ihop ett muminhus..iik...

Imorgon är det jobb som gäller..nervös igen som vanligt..hoppas iaf barnen får vara friska och vi har det lugnt..

December..

...fast jag inte är en vintermänniska så nog är det ju jävligt nice med december månad..julljus, pepparkakor, glögg, gemenskap, julklappar, advent, julkalendrar, julkort, JUL!! jag blir alltid kring denna årstid väldigt känslig av mig, det är en tid då jag verkligen förstår att uppskatta det jag har, två friska ungar, tak på huvudet, mat på bordet, stor familj...och det får mig att tänka på dem som inte har lika bra, och det gör mig så ledsen...jag som arbetslös(blev officiellt arbetslös nu på måndag..jaiks) hemmamamma till småungar har tyvärr inte överlopps pengar och tid att hjälpa dessa som hjälp behöver, men tänkte att jag kunde börja med att skänka bort en hel del barnkläder, lite mammakläder och leksaker till dem som inte har det lika bra, mitt hjärta blöder för de barn som inte kanske får julklappar i år, man tänker redan på hur många som blivit arbetslösa nu och då situationen är vad den är så kanske inte pengarna räcker till till något extra, därför känns det så bra att kunna göra ens någonting, mina barn behöver inte drunkna i leksaker, för Noomi är det endast lammet som gäller och lite duplon och tågbanor..och Saga är glad över en s-market plastpåse. Så ni andra också som känner som jag, gör något åt saken, ni kan göra sååå många småbarn glada. Jag kontakta ett ensikoti där unga mammor eller mammor med svår bakgrund som inte har någonstans annanstans att bo, de var glada över att jag ville ge dem presenter, så skall definitivt föra en stor låda till dem, och sedan till frälsningsarmén.

Ibland brinner jag nog även för frivilligt jobb, just på barnhem tex, på jobbet får jag ju ibland sådana patienter som kommer från dessa hem eller är påväg till dem, och den korta kontakt jag har med dem känns otillräcklig, så många gånger jag skulle villa ta barnet hem till oss och visa hur en normal vardag ser ut(stressad morsa och en pappa som älskar att städa)..bara för att ge lite trygghet..
Så vinner jag på lotto någon gång..eller blir Freddy rik så tänker jag förverkliga min dröm..vad gör inte livet mer värdefullt än att göra ett bättre liv åt någon annan?

Rento..

..eller bara konstig?

Djiiis...

..alltså jag är inte mer gjord för att dricka alkohol..IDAG först känner jag mig som mig själv igen...
nå...fredagen var iaf helt super...för det första var ju ungarna som änglar hela dagen med mig..och sedan slapp jag på en fördrink med en bekant jag inte sett på länge...och efter det fick jag joina mina fulla kollegor för partajj...och gaaad så vi var packade:D Jag drack faktist inte sååå mycket..men kommer inte heller ihåg så jätte mycket...det är farligt det här när man inte mer är proffsalkoholist..men iaf dansa vi massor, skåla, åt, hade tävlingar, for på jatkon, dansa på bordena, och sedan släpa jag mig mot hotellet efter kl.5...vet inte näääär jag senast varit så sent uppe.
Men då jag vaknade kl.10 på lördagen, då ville jag dö, äckliga graviditetsillamående flashbacks...huuur har jag klarat av månader av att må sådär illa??? fyy!! Nå efteråt for jag sedan till svärföräldrarna och sov på deras soffa...vi fira lillajul även där...jag tror inte jag var något vidare sällskap..

Men visst gör det bra att emellanåt lite slippa bort..lite nolla allting..men tror inte jag behöver göra det allt för ofta..

Och mina evighetslånga krabbis till ära har Nomssan vari extra "trevlig"..tror trotsande tagit ordentlig fart nu, det skall bara jäklas, suras och bråkas hela tiden..inget är bra och alla är skit...jäkliga attitydproblem..suck..

Börjar få lite julpaketspanik nu, har inte skaffat ett enda!! och vet inte ens vad folk vill ha..så tror det blir julstress iår...nooo...nå, iaf har jag helt sluppit in i julstämningen, även då vädret är helt asiat...så är det helt mysigt här hemma...