20 februari 2014

3/10, 4/10 och 5/10..

...öööh where to start...blir kanske långt inlägg men det är mer för min egen skull så jag någon gång kan läsa och kanske jämföra kommande sjukdomar..

Jaa nå natten till tisdag var ju helt ussel, Noomi vakna mitt i natten och var HELT seko, yra om konstiga saker, skrek, darra, hyperventilera, var kokhet och skulle på pottan, nå, där fick jag henne lugnat till en stund så att jag hann ge henne medicin, efteråt vägra hon komma tillbaka till vår säng utan skulle sova i sin egen, så dit lämna jag henne. Resten av natten hosta båda barnen hela tiden, sov kanske 2h tillsammans, och upp steg vi kl.7. På morgonen var Noomi i stegring igen, bara 4h efter medicinering, så jag ringde hvc kl.8 och fick tid till läkaren. Famo kom hit och tog hand om en sovande Saga under tiden som vi for iväg. På hvc(kl.10.30) börja febern stiga igen, massor, läkarna var försenade och Nomssan somna av ren utmattning. Jag är ännu lite förvånad hur dåligt systemet fungerar på en hvc, inget triage system alls, ser man ett litet barn som inte får luft typ tar man inte den där ungdomen som sitter och spelar angrybirds där breved före in. Jag koka, var utmattad. Och när det äntligen var vår tur var Noomi i någon helt annan värld, hon saturera 94%, pulsen var 170-180, crp 60, hon var grå, slapp direkt till läkaren som då ville ha lungbild, vi for med skötaren mot rtg och jag bar Noomi som då bara sov i mina armar, och då vi just kom fram kom rtg-skötarn ut från rummet. Min skötare bad henne ifall hon snabbt kunde ta en lungbild på det sjuka barnet, responsen var att den där bitchen titta typ en sekund på oss, fortsatte gå i motsatt håll och sa att hon skall och äta, hejdå.

Men, lungbilden togs och läkaren som skulle ha slutat sitt skift blev och vänta på oss, en direkt diagnos fick Nomssan inte, påbörjan till lungiflammation var det, men en blandning av eventuell influenssa.Där stod vi och stirrade helt chockat på den där feta kossan, hur fan kan det finnas sådana typer!?! Nå, vi skulle då sätta oss där på en stol och vänta på att hon kommer tillbaka, och där satt vi någon minut tills en annan skötare kom förbi och såg att allting inte riktigt var som det skall, och slapp sedan till valvontan, där fick Nomssan äntligen vila ordentligt och fick panadol. Och där låg hon en god stund.


Vi slapp hem och febern var ännu hög. Resten av dagen mådde Nomssan dåligt, fick aldrig febern helt och hållet ner, den steg alltid 5h efter dosering, så i praktiken var hon 3h "bättre", sedan börja det igen, andningen blev längst kvällen allt snabbare och utandningen tyngre. Själv satt jag ju i något skede och följde med, vilofrekvensen var 45 och vid "action"(gå på pottan) närmare 60...själv var jag så trött och höll på att bli tokig, hade inte sovit, hade ju även Saga att se efter, och en Nomssa som inte fick tag i sömnen. Till slut kändes det som om jag inte mera lita på min egna judgements, jag kände mig så hjälplös utan någo redskap men ändå som om att "jag borde ju klara av det här" då man jobbar med liknande fall hela tiden..så till slut ringde jag neuvontan för att få höra vad någon annat tyckte om situationen..så jag berättade om hur dagen gått och hur situationen var..och jag blev bedd att ringa 112..jag tror att jag tänkte få ett sammanbrott i det skede, SÅ allvarligt kändes det inte, eller höll jag på att bli tokig? Jag lita iaf på mina egna erfarenheter och ringde min mamma först och bad henne hit, för hon skulle ju isf ha blivit här och vakta Saga, klockan var ändå efter 23. Men, under de 15min som det tog för mamma att komma hit hände verkligen ett mirakel, Noomis andning börja lätta, hon orka äntligen prata, hon orka sitta upp, hon blev nästan överaktiv, det var ändå över 4h som jag gett medicinen så den borde ju redan ha haft full effekt tidigare, så vet inte vad det var som gjorde att Noomi mitt i allt vakna till liv igen, så där satt vi sedan och fundera vad man skulle, och eftersom jag då redan var så råddig ville jag ännu ringa jouren och ha bekräftelse på att vi inte behöver söka oss dit. Och det behövde vi ju inte. Men resten av natten sov jag i Nomssans rum på världens obekvämaste madrass. En gång vaknade hon på natten och skrek efter pappa som en dåre, febern var än en gång skyhög men fick i henne lite medicin. Som tur.

Igår var Nomssan ännu sjuk, febern fortsatte stiga med 5h mellanrum, emellanåt var hon mer normal, men mitt i allt sedan lite sämre, men definitivt på bättringsväg, förutom på kvällen, då fick hon någon konstig attack och bara vråla som en dåre, fick ingen kontakt med henne, hon hade drägglat ner hela sig och var helt råddig. Efter en lång stund fick jag henne och sova, men sedan vakna hon igen och stod mitt i rummet och bara skrek, men somna sedan om igen. Natten gick bra, och idag var vi på check, var en bekant läkare från jobbet, hon var ganska säker på att Nomssan även har/hade influenssa, men att den nu är under kontroll, men hon varna att det har tendens att komma tillbaka en likadan våg!? Så this all over again?! NÄÄ!!!

Men iaf har vi haft en bra dag idag, ingen feber, penicillin kuren har nu ätits sedan tisdag, vi kan from imorgon vara "som normalt" igen, fara ut, träffa människor, nu har vi enbart träffa min mamma och min svärmor..men det har redan varit massor, och är så otroligt tacksam för den hjälp vi fått, jag skulle bokstavligen inte ha orkat utan det, jag tror inte det alltid är bra att man jobbar var man jobbar, jag kan inte skilja working-jag från mamma-jag, jag följer med som en dåre, är konstant på vakt, men då det är eget barn tar jag det 10000ggr tyngre än annors, har ett fall som jag aldrig kommer glömma som just var ett barn med liknande symtom, och jag vet att ett barn tror att det är starkare än vad det är, eller orkar längre än en vuxen, men att det sedan kollapsar snabbare än man kan ana.

Det som nu efteråt blivit och störa otroligt är hvc:n, jag var så trött när vi var där så jag inte alls kunde tillämpa mina kunskaper i vårt fall,  men jag förstår INTE hur dom inte direkt då de såg hur lågt hon saturera gav en syremask åt henne!! eller ens spira!!!  hon andades säkerligen över 60/min då skötarn inte ens "orka" eller "hann" räkna andningen! herregud ändå! och medicin fick jag be om flera gånger, men herregud om febern är närmare 40c så fan ger man medicin direkt!!!
Vi har många gånger på jobbet varit chockade över hur hälsostationer kan skicka så dåliga barn med egen bil hem, utan att de fått spira, eller febernedsättande, så när d väl hunnit till oss så där dom blåa, som tur var det inte vårt fall nu. Jag kan inte annat än konstatera att nog har vi det bra på jobbet, eller barnen, dom behöver nog inte lida en sekund för länge.

Själv är jag nog ganska trött, men det är första gången jag nu har ordentlig egen tid, utan att jag sku hålla på att somna ihjäl mig, hann dricka mitt glas vin som jag väntat på sedan söndag, hann kolla lite på tv och hann skriva här. Nu är det snart v-slut och sedan är vi redan på en ny vecka, och Freddy kommer hem, och han har med min väska <3 väskan som på tisdag kändes som "I couldnt care less" nu blir min "you did it" väska <3 Men iaf har jag roligt att se fram emot nu de kommande veckorna, många vänner att träffa, lite mini getaways och jobb...perfekt..och freddy blir ju pappaledig till 2,5vecka så det skall verkligen bli super!

Imorgon skall vi till familjecafé. träffa folk, få prata om annat än sjukdomen, och både jag och Saga har ju hållits friska, så vi kan äntligen börja njuta av det här, tror jag..