Men, hade ju inte riktigt väntat att lillis ännu denna dag skulle vara på andra sidan magen, det gick ju så snabbt, som sagt var jag ju och checkas på måndag kväll ifall det var barnvattnet som hade gått på morgnonen, är nästan 100% säker att det var det även då testet visa negativt. Det var en studerande och tydligen någon som kände igen mig som tog emot mig då. Den "underbara" inre undersökningen gjordes av båda, då var jag redan 1cm uppe, men eftersom vattnet inte gått blev jag hemskickad och ombedd att ringa mördapolin nästa dag för att beställa en ny tid till övergångskontrollen, och eventuellt en igångsättningstid.
Nå, hem for vi ju, bittra som fan, jag var ju inställd på att this was it, men nej, jag såg redan framför mig hur jag ringde polin nästa morgon och fick tid först till slutet av veckan, jag var rosenrasande, hade ju redan gått över två veckor liksom. Så vi åkte till min mamma och sökte Noomi hem.
När vi kom hem var klockan kring 20, vi åt kvällsmål som vanligt, jag var sur, men annors var allt som vanligt, hade ju små samandragningar hela dagen, så dom fortsatte, men var ju väldigt oregelbunda(30-60min), men såg framför mig en sömnlös natt.
Noomi for och sova halv nie som vanligt, vi börja se på tv. Kring nie börja sammandragingarna komma lite oftare, typ 10min mellanrum, men var inte så starka, så blev ännu surare nu för jag tänkte att samma skit skulle hända som när Noomi föddes, hade samandragingar med 5min mellanrum HELA natten, men inte tillräckligt starka, så sov inte ett dugg den natten men plågades ändå, och på morgonen sluta det hela, och då hade det inte ens börjat öppna sig.
Kring 22 tiden blev det ännu lite mer intensiva, nu med 5min mellanrum, inte ännu SÅ sjuka, så vi gick upp och jag tänkte att man kan ju försöka sova, eller se på film eller whatever. Vid elvatiden blev de sjukare, speciellt då jag gick, och då kunde de komma med par minuters mellanrum, men var ännu intygad att det inte skulle bli lähtö, min man däremot höll redan på att klä på sig, så efter en stund bad jag honom ringa förlossningssalen och höra vad dom tycker, de ansåg att vi kan börja söka oss dit. Så Freddy ringde min mor att komma över till oss då Noomi redan sov djupt. Klockan var nu kring halv 1 när vi börja åka iväg, nu hade jag redan ganska asigt att vara, men inte SÅ asigt, värmedynan hjälpte under sammandragningarna, även att bara gå lindrade det mesta, så att sedan sitta i en låg bil i 30min var inge hejssan.
Framme var vi klockan 1, en finsk skötare och samma studerande som tog emot mig på kvällen tog emot oss nu. Satt fast i monitorn 30min och sammandragningarna fortsatte komma nu med 4min mellanrum, vid inre undersökningen konstaterades det att jag redan var 5-6cm uppe, så vi fick fara till förlossningssalen. Jag sprang direkt in i duschen, det var faktist sjukt bra, hade säkert värmen närmare kokpunkten med det faktist hjälpte att duscha magen under värkarna, skulle aldrig ha trott. Efteråt försökte jag klara mig med lustgas men det funkka inte alls nu, så bad efter epidural då jag kände av att krafterna börja ta slut. Gjordes en ny inre undersökning och hade inte öppnats något nu, kanske 1cm max, så de bestämde sig för att spräcka hinnorna och ge mig dropp före epiduralen, nu var klockan efter 2. Då anestesiläkaren kom på plats var jag redan ganska död och smärtorna hade nu blivit väldigt kraftiga och annorlunda, och då dom putsa ryggen fick jag en sådan smärtattack att jag ville riva bort freddys arm och huvud och allt annat, värst är det ju att försöka ligga stilla. När epiduralen var på plats kom en till asig värk, asigare än den tidigare, men nu lovades jag att det skulle bli lättare för varje gång, NOT, skötarna hann vara nån minut borta från rummet då jag ringde på klockan att NU kommer den!!
Och visst var jag då 10cm uppe och huvudet redan på kommande. Så sedan börja krystningsskede, vilket tog c.20min och bebe var ute. Känns liiite onödigt att jag hann få epidralen, för nu när jag tänkte efteråt så börja ju krystningsvärkarna redan före den hann sättas, men kände inte hel igen dem först, eftersom dom kändes så annorlunda med Noomi. Så troligen hade jag öppnats från 6cm-10cm på bara några minuter efter att dom spräckte hinnorna. Men, huvudsaken att hon kom ut, mådde bra och var perfekt<3 Min "lilla" bebis som skulle bli knappa 3kg var ju 3950g och 52cm.
Det var än en gång en så otrolig känsla då fighten var över, alla smärtor försvann, och eftersom jag inte fick några stygn denna gång så hade/har jag inga värkar någonstans.
Ett par timmar ännu efter bebens födsel så chilla vi i förlossningssalen, åt och drack och beundra vår lillis, sedan slapp jag till avdelningen och freddy for hem.
Nu såhär efteråt kan jag bara säga att jag var väldigt nöjd med valet av förlossningssjukhuset, hade världens härligaste barnmorksestuderande som gjorde typ det mesta, verkligen skicklig och omtänksam, så jag hoppas folk inte har fördomar för studeranden, får ni chansen att ha en sådan med vare det sig är förlossning eller annat ni är inne för så ta den!!
På avdelningen var det sen igen lite tråkigt, eller låg ju mest bara i sängen och var uttråkad, och sedan fick jag en rumskompis på onsdag morgon, så bad om att slippa hem, vilket lyckades, så vi var på läkargransning och bebe var i fint skick.
Men hemma funkkar allting bra nu, jag är helt återställd, eller ok en bulladeg till mage har jag ju som minne, min man njuter av att ha ledigt och se på formula, Noomi yrar och är fånig som vanligt och lillis sover så gott. Har under denna vecka redan hunnit fotograferats för bbl, haft besök, varit på rådgivning, storhandlat med hela familjen, varit hos syrran och sytt lite dynor, börjat lite pyssla för påsken. Ikväll skall vi till gammelmormor och morfar och visa upp nyisen. Jaa och namnet börjar snart kanske vara fastställt, blev iaf inte Linnea som vi tänkt:)
Sorry för en miljon ord, men this was my story...:)
