Söndagen efter att vi varit på besök hos Freddys bff fick vår kära gulle ett anfall på soffan, en spasm, jag reagera inte då så mycket eftersom allt gick så snabbt, jag blev mera skrämd men sen börja jag genast koncentrera mig på gulle som blev ännu mer skrämd än jag, det var ju åt henne det hände, 2 sekunder var det men 2 sekunder för mycket, hon blev stel i hela kroppen, sprätta ut benen och armarna och höll för andan, det var skrämmande. Men då hon slutat gråta var mina tankar efter en stund någon annanstans, jag hoppades på att det var en slump.
Men samma kväll några timmar senare skedde detta igen, samma anfall, såg likadant ut och hon blev rädd, då blev jag orolig, men eftersom klockan då redan var så mycket visste jag att det inte är mycket man kan göra, borgå kan inte hjälpa oss och tyvärr får man inte utan "ticket" ge sig av till barnkliniken, vet ju själv att vissa undersökningar inte ens görs på natten ifall det inte är akut, men eftersom vår dotter mådde bra så kunde jag vänta till måndag, då hade vi även rådgivning.
Måndagen den 3.10, värsta dagen i mitt liv, börja dåligt, på morgonen vid morgonleken fick min dotter sina anfall igen, men nu kom de i serier, 2sec anfall, 2sec "normal", osv osv, detta höll på i c.10-15sec, men d var d längsta sekunderna i mitt liv, det var nu jag blev skrämd, orolig och allvarlig, bad Freddy komma hem genast.
Tillsammans for vi till rådgivningen, jag fick inte många ord ur mig så mycket att rådgivarn förstod att det var nåt på tok och därmed skicka hon oss till läkaren. Vi slapp snabbt ti läkaren som undersökte henne och gav oss allt för snabbt diagnosen infantil spasm, de sista två orden jag ville höra, det jag var rädd för. Med dessa ord snurrande i huvudet blev vi skickade till mitt gamla jobb, barnklinikens jour, sista platsen på jorden jag ville hamna med min dotter som patient.
När vi kom till jouren såg jag hur mina kolleger blev oroliga, det fråga och hoppades på att jag kom dit för att hälsa på dem och inte som patient, men med gråten i halsen måste jag trycka på vuoronumero knappen, det var då läkarna och skötarna kom emot mig och fråga vad som hänt, de tog snabbt emot oss och vi fick ett eget rum, direkt efter detta hade vi redan två läkare och titta på henne, läkaren som jag hade stor respekt för då jag jobba där, så jag kände mig lite tryggare, även vår skötare var en av dom härligaste personerna på jobbet. Snabbt slapp vi och ta ultraljud på huvudet, detta för att utesluta en massa hemsketer, tack gode gud visa det ingenting, nu satt vi då och vänta på neurologen, det jag var mest rädd för.
Neurologen kom på plats, även ett bekant annsikte, gumman undersöktes noga för tredje gången, och neurologen verka positivt inställd, infantil spasm kunde inte uteslutas men det kunde vara nåt helt annat, och för att vara på säkra sidan skickades vi till barnets borg(andra platsen jag aldri villat besöka med min dotter).
På barnets borg fick vi ett pyttelitet rum, i rummet var det meningen att vi skulle vara under bevakning hela tiden, närmare sagt filmas, för att kunna ge diagnos måste anfallen fås på film. Vi kom till sjukhuset kl.18, efter det stod tiden stilla och jag var räddare än någonsin, vår skötare fick det att låta som om vi var doomed, ville redan ge mig en bok om infantil spasm men varnade mig för att det är väldigt heavy läsning, kände mig inte färdig för det, eftersom jag inte ville acceptera att det var det som vår dotter led av. Avdelningen var en avdelning för epileptiker och barn med andra neurologiska problem, man hörde barns skrik och konstiga skrämmande ljud till vårt rum, hos oss var det tyst, tyst, mörkt och dystert.
Anfall kom under kvällen och jag hade redan börjat acceptera det värsta.
Tisdagen den 4.10, dagen av rädsla och lycka, fortsatte mardrömmen med EEG på morgonen, det var obehagligt för flickan och hon grät och grät, inte undra på då hon hade en spänd mössa på sig som hon justoch just kunde andas i, och denna skulle hon ha på sig en timme och då skulle hon sova under tiden och sedan vara vaken, men inte gråtig, som tur fick vi detta och lyckas och filmningen gick bra, men efter det här börja den obehagliga väntan på svar.
Timmarna gick långsamt, och räddslan konstigt nog steg, är det epilepsi eller något annat, och isf vad!?
Neurologen knackade på vid 12tiden, hon hade ännu inte fått svar på EEG, men ville undersöka gumman. Mitt i undersökningen ringde telefonen och läkaren gick ut ur rummet, det var nu det gällde, vad var svaret från hjärnfilmen, visade det någonting? De minuter hon var ute från rummet var evighetslånga och min hjärta var någonstans uppe i halsen på mig, jag hörde någon närma sig vårt rum och dörren öppnades, in kommer neurologen med en glad blick och med tummen uppe, EEG:t var normalt. Det går inte att beskriva denna känsla, 500kg stress, spänning och räddsla försvann, jag kunde pusta ut för första gången, alla hemska tankar om framtiden som hunnit gå omkring i mitt huvud försvann. Det var äkta glädje, det var bättre än att vinna 10miljoner på lotto, helt säkert.
Men ännu fanns ett frågetecken att vad dessa anfall var, svaret fick vi snabbt, GER, alltså reflux, hon kastar upp då hon ligger på rygg och detta blir o snurra i halsen och bränner vilket gör att hon spänner sig och fryser ut, detta anfall ser likadannt ut som infantil spasm.
Vi fick lov att fara hem kl.16, tillbaka vill vi aldrig, en kontroll har vi om en månad, vilket nog är helt bra, men efter det vill jag aldri mer sätta min fot på meijlans området, ifall jag inte far och hälsa på mina ex-kolleger:)
Nu är vi då hemma och mår bra, håller henne i sittande läge för det mesta och det går bra, inga anfall kommit sedan dess och hon mår bra<3
 |
| väntar på att slippa hem |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar