Var igår och hälsa på mitt ex jobb igen, såg det som en liten escape från vardagen, lite "semester"...det var allt annat. Det råder panik på barnkliniken nu, systemen har ändrats, från att allt skrivits på papper är nu allting elektroniskt, få har gått skolningen, including me, hade ju inte ens koder till dessa program, tur fixades det snabbt. Det är även nya läkaren på plats, som inte heller känner till systemet, så det blev liten kaos där på dagen då det även ploppa in en massa barn, men we survived it. Tror min räddning var då världens snyggaste läkare kommit tillbaka till barnkliniken, hur kan en man vara så perfekt? Han är lång, trevlig, manlig, smart, rolig, snygg och dessutom räddar han barn, kirurg to be alltså. I like. Blir alltid som en 13åring då han kommer in till vårt kansli. Så tillbaka på tisdag:)
Men annors var det en bra dag, chefen undra när jag tänkte börja jobba igen och meddelade att jag är ledig från och med september, så vi ser hur det går.
Idag är jag dock död, hur har jag orkat göra 3 långa dagar efter varandra? pluss sen nätter på? Känner inte igen mig från den tiden mera, vet inte vart man drog krafterna ifrån. Eller har jag bara blivit lat nu?
Det är även intressant hur snabbt man kan börja sakna Noomi då man är borta från henne, då man hörde barns skratt eller gråt relatera jag dem direkt till henne. Men tur visste man hela tiden att hon är i goda och trygga händer, det underlättar en massa. Måste vara tungt för dem som har barnen på dagis och inte har en aning om hur barnet har det där.
Idag skall det latas, äta godis och se på tv. Vi kanske hörs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar